Idag var det höststart för barngruppsverksamheten i Svenska kyrkan Paris. Barnen i Davids grupp är mellan 0-3 år. Från kl. 11 till 13 kan barnen leka, äta lunch (vi vuxna får fika, de bjuder på kanelbullar - mums) och så avslutas stunden med sång.Inte helt oväntat var David kvick med att sno åt sig en "Bobbycar", som han inte gärna delade med sig av, och alldeles trollbunden blev han av sångfröken som ledde allsången.
Och visst är det så att barnen mest studerar varandra och leker var för sig, men det verkar ändå ha roligt tillsammans. Dessutom är det en minst lika viktigt stund för oss vuxna att mötas, utbyta lite erfarenheter och tips och planera träffar utanför denna organiserade verksamhet.
Reflektion: Det är intressant hur svensk man blir utomlands. I helgen var vi en sväng på ett av Paris sex IKEA- varuhus. Efter en given köttbullslunch, en rad mindre nödvändiga föremålsinköp så hamnade vi på IKEA: s egen livsmedelsbutik. Man har väl aldrig tidigare varit så glad åt knäckebröd, lingonsylt och svenskt kaffe förut. Märkligt.
Ja det måste ju vara roligt för dig att få träffa lite nya vänner och kanske knyta nya band och få lite sällskap på dagarna.
SvaraRaderaFast det är inte säkert att för man är en Svensk i Paris att man har samma intressen, men något gemensamt kanske finns.... om inte annat så barnen*ler* Eva
Hej lilla familjen !
SvaraRaderaSå roligt att ni har börjat med er blog.Det är så skoj att få följa era äventyr i Paris. Ni skriver så bra och levande att det känns som att sitta på främre parkett och få insupa lite air de Paris ! Så bra för D. att få lära känna nya barn och för P. att få vuxenkontakt och kanske kunna börja skapa nätverk.Fortsätt med dagliga reflektioner. Vi väntar med spänning på nästa.
Kram Farmor o Farfar.
Hej! Kul att ni gillar bloggen och följer det vi skriver. Fortsätt gärna med det.
SvaraRaderaJag tror att av just det faktum, att vi är svenskar i utlandet, hittar mer gemensamma nämnare här än hemma. Och barn har ju också en tendens att föra samman människor i olika sammanhang.
Hej!! Vad roligt att ni har skapat en blogg så att vi "här hemma" får följa ert nya livsäventyr. David har blivit så stor sedan jag såg honom senast. Jag ser framemot nästa inlägg :-) Saknar er...Kram Ann
SvaraRadera