Vissa dagar blir ju inte riktigt som man tänkt sig. Det har man ju vant sig vid som småbarnsförälder. Idag var en sådan dag. Och i takt med att David växer, växer viljan, humöret och röstresurserna. När var det nu trotsåldern började?
Det var ingen idé att tänja på gränserna idag. Så vi gick ut och lekte, tittade på pippisar, vovar och vinkade till gamla damer. Sen ställde vi oss givetvis i en lagom trafikerad korsning en stund och hade lite fordonsspan. Därefter gick det hyfsat att uträtta några ärenden, tills att det var dags för Davids vila.
Vi gick förbi en skola. Utanför stod, istället för cyklar, skolbarnens sparkcyklar låsta längs med räcket utanför porten. Det såg ganska lustigt ut. Stadsbarnen hittar sina egna lösningar, hoppas att de också får möjlighet att lära sig cykla mer traditionellt så småningom .
Även om vissa dagar kan vara tuffare än andra och lite upp å ner så brukar jag och David alltid sluta dagen som bästa vänner. Och vad passar då bättre än en liten lässtund i sängen, helst ur favoriten Babar av någon, förvisso mycket passande, men outgrundlig anledning.
Reflektion: Vädret har ju vi svenskar alltid något att säga om, även jag. Här om dagen så skulle jag och David gå till lekparken. Mörka moln hängde över Paris under större delen av dagen och det kom även ett par lättare skurar. När vi kom till parken så var det HELT öde, inte en kotte. Det passerade väl kanske under den stund vi var där en 2-3 joggare och någon hundägare. Kändes jättemystiskt, som om alla invånare hade förintats från jordens yta och försvunnit. Att lekplatsen var tömd på barn kändes väldigt konstigt med tanke på de få alternativ som finns för barn på den här sidan av stan.
Efter en stunds klättrande och kanande så började det att regna så vi tog skydd under ett stort träd. Borta i fjärran såg vi plötsligt några barn med fröknar som också tagit skydd för regnet under ett annat träd. (Skönt att vi inte var helt ensamma längre). Det pågick någon form av aktivitet där under trädet. Barnen tog ur sina ryggsäckar upp regnkläder och mössor. Mössor och regnkläder - kan bara betyda en sak: svenska barn. Mycket riktigt så var det en grupp 6-7 åringar från svenska skolan som hade trotsat vädret. För ni vet ju vad man säger ; "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"
Har märkt nu efter en tid i denna stad, om inte solen är framme så är inte fransmännen det heller. Det är då man får passa på ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar