Separationsångest...

Idag var en stor dag för oss.

Under hösten började Niclas och jag fundera på olika alternativa lösningar gällande en framtida barnomsorg för David och avlastning för mig. Vi har väl inte direkt känt någon brådska - vi tycker ju att vi precis kommit hit. Men Davids behov av aktiviteter, interaktion och stimulans ökar för var dag som går.

Usch, det är ju stora och svåra val man tvingas ta ställning till. Så diskussionen har legat lite på is...
Så som ett brev på posten fick vi höra om en tjej som gärna ville passa barn. Hon är i stort sett tillgänglig bums. Dagtid, men även kvällar och helger - om så önskas. Lite för bra för att vara sant, va?!

Så jag och David träffade tillsammans med Kristin, som har två flickor 4 & 1,5 år, idag denna möjliga barnflicka.
Amanda.

En svensk tjej som studerat och därefter varit au pair här i Paris. Det är ju omöjligt att på förhand veta om det fungerar men förutsättningar känns bra.

Det blir ju klart svårt att lämna "my precious" till en helt okänd person. Men det fixar vi nog...
Hon har i alla fall fått jättefina rekommendationer och första intrycket gjorde oss inte besvikna.

Det bästa av allt var givetvis att barnen verkade gilla henne. Så David, jag & Amanda ska fr o m nästa vecka "mjukstarta" och lära känna varandra, därefter börjar vi med ett par timmar 1-2 dagar i veckan så får vi se hur det utvecklar sig.

Något splittrad är man ju förstås inför denna nya situation, men magkänslan säger att detta kan bli bra.
Så efter all denna uppståndelse var vi tvungna att fira/coola ner oss med en välförtjänt glass.